Vad är skillnaden på rättshaveristiskt beteende och stalkning?

Det rättshaveristen, psykopaten, konspirationsteoretikern och stalkaren har gemensamt är ett tydligt narcissistiskt drag där man framhäver sin egen position på bekostnad av andra människor och där man har en oförmåga, eller ett ointresse, att förstå andra människors situation, behov och önskningar.

Det finns några kusiner: rättshaveristen, psykopaten, konspirationsteoretikern och stalkaren. Det de fyra har gemensamt är ett tydligt narcissistiskt drag där man framhäver sin egen position på bekostnad av andra människor och där man har en oförmåga, eller ett ointresse, att förstå andra människors situation, behov och önskningar. Frågan är dock om inte rättshaveristen och stalkaren är mer än kusiner, ja kanske rent av syskon med varandra. I varje fall då vi möter dessa beteenden i offentlig verksamhet.

Vad kännetecknar rättshaveristiskt beteende?

Rättshaveristiskt beteende har det gemensamma med stalkning (efter engelskans stalking), att det ofta kommer till uttryck som en förbittrad vilja att hämnas och ge igen på en myndighet, förvaltning eller enskilda anställda som man upplever gjort en illa eller tagit felaktiga beslut. Rättshaveristiskt beteende handlar dock ofta om att man använder sig av det befintliga regelverket för att utföra dessa handlingar. Man gör med andra ord det man ser sig ha rätt att göra; begära ut handlingar, skicka brev, överklaga, kräva svar på frågor, hota med att anmäla och beskriva sitt missnöje på sociala medier.

Hur känner jag igen en stalkare?

Eftersom rättshaveristen, likt stalkaren, egentligen inte är intresserad av att uppnå en gemensam lösning och ett avslut blir beteendet långvarigt.

Stalkaren agerar utifrån det man inte har rätt göra. Allt oftare tänker vi att rättshaveristen är någon med stalkarens personlighet, men där man upprätthåller kontakten genom de krav man faktiskt har rätt att göra anspråk på. Personalen ställs då inför ett beteende man upplever obehagligt, kanske rent av skrämmande, men där man ändå har en skyldighet att finnas kvar i sammanhanget. Ofta finns det en förslagenhet hos människor med rättshaveristiskt beteende att veta precis hur långt man kan gå i krav, kommunikation och hotfullhet i mötet med handläggaren, läraren, personalen på äldreboendet eller socialsekreteraren, vilket också gör beteendet till en komplicerad arbetsmiljöfråga. Eftersom rättshaveristen, likt stalkaren, egentligen inte är intresserad av att uppnå en gemensam lösning och ett avslut blir beteendet långvarigt.

Var går gränsen?

Det är inte ovanligt att ett rättshaveristiskt beteende med tiden övergår till att få alltmer tydliga drag av stalkning och olaga förföljelse. Därmed har det lagliga blivit något brottsligt. En anhörig inom äldreomsorgen som ständigt ansatt personal med krav och frågor, börjar plötsligt förfölja personal och chef utanför arbetet, ringer hem till dem och skadar deras personliga ägodelar.

Eftersom man under lång tid känt sig tvungen att underkasta sig den andres beteende, är det svårt att se och uppmärksamma när gränsen är passerad, med risk att man länge utsätter sig för det som är brottsligt.

Eftersom man under lång tid känt sig tvungen att underkasta sig den andres beteende, är det svårt att se och uppmärksamma när gränsen är passerad, med risk att man länge utsätter sig för det som är brottsligt. Vi vill därför här uppmärksamma personal inom offentlig förvaltning på vad som är stalkning/olaga förföljelse, så att vi i tid kan reagera med säkerhetsmässiga och juridiska åtgärder.

Stalkning, som med rättshaveristiskt beteende, förekommer alltid i ett sammanhang av eskalering. Det börjar med något litet, en till synes oskyldig kommentar eller en smått passiv aggressiv förfågan, men utvecklas snabbt till orimliga krav och en konsekvent påstridighet. Vad som tydligast särskiljer de två från varandra är dock hur de förhåller sig till våra gränser. 

Rättshaveristiskt beteende handlar till mångt och mycket om att testa och tänja på gränserna, utan att någonsin kränka dem helt.

Rättshaveristiskt beteende handlar till mångt och mycket om att testa och tänja på gränserna, utan att någonsin kränka dem helt; eskaleringen kännetecknas av att man alltid tvingas göra mer av det man tidigare gjort, hantera mer av de negativa känslorna man redan utsatts för. Likväl måste man ändå bemöta det, för det sker mestadels inom ramarna för vårt professionella uppdrag. Stalkning och olaga förföljelse kännetecknas däremot av ett återkommande gränsöverskridande beteende. Istället för att eskalera en konflikt genom att öka volymen av mail, telefonsamtal eller anmälningar, eskaleras den genom att någon försöker tränga sig in på ens privata liv. Det ställs frågor om familjemedlemmar, personliga erfarenheter, tycken och tänkanden som inte uppenbarligen hör till yrkesrollen. Det kan börja trilla in meddelanden, inte i inkorgen på arbetsmejlen, utan på den privata facebookprofilen, och dyka upp sms på privata mobilnummer. Varje eskalering kännetecknas av ett nytt övertramp mot gränsen mellan arbete och vardag, en ny kränkning av vår rätt till ett privat liv.

Både arbetsgivaren och arbetstagaren har ett ansvar

Här har både arbetstagare och arbetsgivare ett ansvar. För den som faller offer för ett ständigt eskalerande förföljelsebeteende, den anställde, gäller det att tidigt flagga för när man upplever sina personliga gränser som kränkta. Det är lätt hänt att man ursäktar tillfälliga överträdelser, och i de flesta fall är de sannolikt oskyldiga, men man måste våga lita på magkänslan när det inte känns tryggt och ta det vidare. 

För arbetsgivaren gäller det att så tidigt som möjligt bryta det gränsöverskridande beteendet, till exempel genom att koppla bort den utsatte från ärendet.

För arbetsgivaren gäller det att så tidigt som möjligt bryta det gränsöverskridande beteendet, till exempel genom att koppla bort den utsatte från ärendet. Om man i tillräckligt god tid stoppar kontakten mellan offer och förövare är chanserna goda för att man även stoppar förföljandet.

Om förföljandet inte upphör, utan tvärtom eskalerar ytterligare, efter att arbetsgivare gått in för att hantera situationen, behöver man göra en ny bedömning. Vi brukar tala om 2-veckors regeln: om man trots insatser fortsätter att se ett förföljande beteende efter 2 veckors tid bör man anta att man har att göra med en stalker snarare än en rättshaverist. Konflikten med arbetsplatsen har då från förövarens perspektiv övergått till att bli en konflikt med den anställde. I ett sådant fall behöver arbetsplatsen implementera tydliga säkerhetsregler för att skydda sina anställda och minimera förövarens chanser att plåga sitt offer. För den utsatte gäller polisanmälan, så att polisen kan påbörja ett kartläggande arbete och eventuellt vidta åtgärder för att förhindra ytterligare förföljelse. 

Sammanfattningsvis är det alltså gränserna vi behöver se till när vi måste bedöma huruvida vi står inför ett rättshaveristiskt beteende eller stalkning. Så länge gränserna respekteras kan vi andas lugnt, även om vi fortfarande behöver utstå mycket tungt inom dem. Men när de börjar kränkas är det dags att ta till handling, och då så tidigt som möjligt.

Text av Benjamin Carlander, leg. psykolog, och Jakob Carlander, leg. psykoterapeut.
Foto av Marcus Gustafsson.