intervju med Martin Schibbye

Ur Grundskoletidningen

Fler artiklar om skolan

Tar journalistiken in i klassrummet

Martin Schibbyes drivkraft är att rapportera från vita fläckar på kartan. En ambition som inte har slutat glöda efter att han blev fängslad i Etiopien 2011. Nu tar han med sig skolelever på sina resor.

Martin Schibbye är en engagerad person. De senaste åren har han bland annat arbetat med pressfrihetsfrågor för FN, medverkat i Riksteaterns föreställning om Kalityfängelset i Etiopien och startat den medborgarfinansierade nyhetssajten Blankspot där man tar journalistiken in i klassrummen. Skolor kan helt gratis ansluta sig till projektet och får i en sluten Facebook-grupp följa Schibbye på olika reportageresor i Afrika. Med detta vill han vaccinera nästa generation mot den skepticism som vi just nu ser växa fram mot nyhetsrapporteringen.

Men först lite bakgrund om Martin Schibbye.

Namnet Schibbye har sitt ursprung i både Danmark och Norge. Men Martin Schibbyes mammas släkt var norska skogsägare som tog med sig namnet till Norrbotten. Han bodde sina första tre år i Luleå och sedan flyttade familjen till Stockholm. När han fyllde nio gick flyttlasset till Botswana i södra Afrika och Martin började i en nordisk skola i Gaborone.


"När jag var 11 år visste jag allt om antiloper och skorpioner,
men inget om Madonna och Michael Jackson."


– Vi åkte på safari och expeditioner på helger och lov. Det var en fri och härlig tid. Men det var brutalt att komma hem till Sverige och börja mellanstadiet. När jag var 11 år visste jag allt om antiloper och skorpioner, men inget om Madonna och Michael Jackson. Jag hade stora populärkulturella hål som varit svåra att ta igen. Fortfarande vill ingen vara i mitt lag när det är musikquiz, skrattar han.

Tiden i Botswana kom att prägla honom på flera sätt. Både när det gäller resandet och intresset för Afrika. Han har alltid drömt om att kunna resa och skriva. Efter Journalisthögskolan var han redaktör för tidningen Folket i Bild och där träffade han en frilansfotograf som hade samma dröm. Utan varken kontakter eller kunskap om hur man sålde ett reportage bestämde de sig för att testa.

– På vinst och förlust åkte vi till Katmandu i Nepal. Innan vi for gick vi till Pressbyrån och köpte en massa tidningar för att kolla av möjligheterna att sälja in grejer. Allt från hundtidningar, idrottstidningar till politiska tidskrifter, säger han.

Sagt och gjort. De sa upp sig från sina jobb och åkte iväg. Jobbade stenhårt i två veckor i Nepal och gjorde allt från reportage om gatuhundar, om landets första homosexuella politiker till att åka med maoistgerillan i djungeln. Sedan sålde de in nästan allt.

– Det gick så bra att vi fortsatte resa till många andra länder. Det var fantastiskt att inse att jag kunde leva på min penna!

Martin Schibbye ville visserligen bli journalist från början, men trodde inte att det var realistiskt. Därför pluggade han ekonomisk historia och statsvetenskap direkt efter lumpen.

– Jag började läsa om svensk utrikeshandel på 1700-talet. Vi hade ett västindiskt kompani som Gustaf III startade, som handlade med slavar i Västindien. Jag skrev uppsatser på olika nivå om dessa orättvisor, det var otroligt lärorikt och spännande, säger Martin Schibbye.

Efter något år tänkte han att det vore intressant att utforska dagens slavhandel. Några av de första reportagen som han gjorde i Nepal handlade just om människohandel. Där intervjuade han en tjej, Ghita, som bodde på ett överlevnadscenter för flickor som räddats från bordeller i Indien.

– När jag stängde av bandspelaren spände Ghita ögonen i mig och frågade varför jag ville skriva om det här. Hon sa att hon hade träffat journalister på löpande band i flera år, men situationen för flickorna på bordellerna förändrades inte till det bättre för det, berättar han och fortsätter:

– Hon undrade varför jag inte åkte till bordellen och intervjuade de ansvariga och förövarna i stället. Det var omvälvande för mig och jag kände mig usel som bidrog till sådan platt journali¬stik, säger Martin Schibbye.

Han menar att det i utrikes¬journalistiken är vanligt att bara träffa offren men att inte ställa gärningsmän till svars. Det är viktigt att ta sig till brottsplatserna för att berätta hur det ser ut där. Och att det var själva syftet när han och Johan Persson reste till Ogadenprovinsen i östra Etiopien för att rapportera om de övergrepp som pågick där. Och sedan gick det som det gick. De sköts, fängslades och dömdes till 11 års fängelse för terrorism. Efteråt skrev de bästsäljaren 438 dagar om sin tid i fångenskap.

2015 drog Martin Schibbye och några kollegor igång nyhetssajten Blank Spot Project. Det handlar om att möjliggöra journalistik från bortglömda platser i världen.

– Efter att boken om Kality kom sa alla att journalistiken är i kris, ingen vill betala för journalistik och ingen vill läsa långa reportage. Men jag såg något helt annat. 200 000 personer köpte min bok och många av dem var ungdomar, säger han.

Då uppstod idén att göra journalistik direkt för läsarna. De startade en så kallad crowdfunding-kampanj och samlade in pengar för att sparka igång Blankspot. De arbetar tätt ihop med läsarna, som inte bara bidrar med pengar utan också med idéer, kunskap och perspektiv. Ett av de första uppdragen handlade om Afghanistan.

– Vi startade en Facebookgrupp som snabbt fick 8 000 följare. Vi sa till läsarna att ”vi ska till det här landet, vi tänkte undersöka det här, vad vet ni om det?” De hade språkkunskaperna, släkt i landet. Förutom jurister, gode män och ensamkommande ungdomar fanns många lärare med i gruppen. Då började tanken gro att ta med sig klasser ut på reportageresor via nätet, säger Martin Schibbye.


"Syftet är att motverka det slentrianmässiga ifrågasättandet av journalister.
Plus att de får lära sig massor om världen."


Det var fröet till projektet ”Journalistiken in i klassrummet”. Lärare och elever får följa Schibbye i fält genom en sluten Facebook-grupp under en reportageresa någonstans i Afrika. På så vis får de kunskap om hur man arbetar med journalistik och om dess roll.

– Syftet är att motverka det slentrianmässiga ifrågasättandet av journalister. Plus att de får lära sig massor om världen. Lärarna kan plocka russinen ur kakan, modellen erbjuder många alternativ att arbeta med i de flesta skol-ämnena, säger han.

En åttondeklass i Kållered fick ”åka med” honom till Togo i Västafrika.

– Eleverna och lärarna i gruppen får följa mig från researchstadiet tills jag lämnar landet. De ställde jättemånga och bra frågor medan jag var i Togo. En dag gick jag på fotboll och postade filmer i gruppen. Då blev de väldigt engagerade. I Togo finns det en mycket känd fotbollsspelare, Adebayor, och eleverna frågade hur han hade det som barn och om han engagerar sig i sitt hemland, berättar han.

Nu har det gått några år sedan Martin Schibbye frigavs och kom hem till Sverige. Han har blivit pappa till en dotter och det har gjort honom mer försiktig, säger han. Men i ett nyligen publicerat reportage framgår att han lämnar ifrån sig sitt pass i ett fängelse i ett afrikanskt land för att besöka en svensk samvetsfånge som inte fått träffa en journalist på åtta år.

Hur vågar du ta sådana risker?
– Riskanalysen ser självklart helt annorlunda ut nu när jag har barn. Jag skulle aldrig göra något där jag riskerar att hamna i fängelse i flera år, det finns inte på kartan. Däremot finns det saker som man som internationell korrespondent har förmånen att kunna göra men som är mer riskabelt för lokala journalister. Om jag inte gjorde de uppdragen skulle jag må dåligt, säger han.

För Martin Schibbye är det aldrig långt mellan tanke och handling. Sedan han blev fri har många nya idéer blivit verklighet.

Lovade du dig själv i fängelset att göra allt du hittills inte gjort när du blev fri?
– När jag satt i Kality var det mentalt farligt att tänka på vad jag skulle göra om jag blev fri. Jag försökte stänga av det för jag var rädd att bli besviken. Det gällde att skapa sig ett så drägligt liv som möjligt. Jag ville hoppas, men det var som att ha glödande kol i handen. Blåser du på det kommer det flamma upp och förgöra dig, samtidigt ville jag inte släcka den där kolbiten helt, avslutar han.


Journalistiken in i klassrummet
20 skolor runt om i hela Sverige har varit med i projektet Journalistiken in i klassrummet. Projektet har tio moduler som till exempel handlar om medievanor, näthat, nätbluffar, filterbubblor, mediers roll och regelverk, tips och trix, källkritik med mera. Läs mer på blankspot.se under rubriken Medie- och informationskunnighet i praktiken.


Av Anna Knöfel Magnusson, Grundskoletidningen.

Porträtt av Martin Schibbye sittande på en hög med tidningar

Martin Schibbyes drivkraft är att rapportera från vita fläckar på kartan. En ambition som inte har slutat glöda efter att han blev fängslad i Etiopien 2011.

Artikel ur Grundskoletidningen nr 5 2017. Foton av Marcus Gustafsson.


Facebook-loggaFölj oss på vår FB-sida för dig i skolan: intressanta artiklar, boktips och nyheter.


Instagrams logotypVi finns på på Instagram! Tips om nya böcker, författarporträtt och artiklar.


relaterade produkter