”Barn berättar inte, och vuxna frågar inte”

Nina Rung arbetade i över fem år som utredare hos Stockholmspolisen. Där utredde hon framför allt grovt våld och grovt sexualiserat våld mot barn.

Hon sa sedan upp sig, och beslutade sig för att börja föreläsa på heltid.

– Jag kände att jag inte bara kunde sitta och utreda ett ärende åt gången, och samtidigt veta att det är så många barn som utsätts som vi aldrig når, säger hon. Därför att barn inte berättar, och vuxna inte frågar. Och vuxna kan inte ta emot den typen av berättelser. Det blev för frustrerande för mig.

Nu reser hon i stället Sverige runt och föreläser för skolpersonal och anställda på myndigheter om hur vuxna kan bli bättre på att förebygga och bemöta barn som utsätts för våld och sexuella övergrepp.

I sitt arbete möter hon mängder av lärare, kuratorer och rektorer. Och den vanligaste frågan hon får är vad de vuxna kan göra när barn berättar om övergrepp. En annan vanlig fråga är hur man som lärare kan ta upp frågor om våld och sexuella övergrepp i undervisningen.

– Hur ska jag göra? Hur ska jag ta upp det? Hur ska jag göra om någon berättar? Det är de absolut vanligaste frågorna jag får från lärare, säger hon.

Statistik om våld och sexualiserat våld mot barn ger ett överväldigande intryck. Vart tionde barn växer upp i ett hem där det förekommer våld. Vart femte barn utsätts någon gång för ett sexuellt övergrepp innan 18-årsdagen. Och skolan är den plats där flest sexuella ofredanden sker, berättar Nina Rung.

Skolan måste i större utsträckning än i dag våga lyfta de här frågorna i undervisningen, menar hon.

– Barn och unga som jag möter på högstadiet när jag föreläser säger alla samma sak: ”Vi har aldrig pratat om det här tidigare.” Och det är klart att det är ett problem att det ska komma en person utifrån och prata om könsnormer, våld och övergrepp. Det här skulle ju behöva ske i skolans vardag, och mycket tidigare.

”I nästan nio av tio mainstreamporrfilmer finns det någon form av fysisk aggression mot kvinnor. Det är klart att det får effekter när barn och unga som inte får någon ordentlig sex- och samlevnadsundervisning blir lämnade till porren.”

Nina Rung menar att den första uppgiften för skolan är att öka barns kunskaper om sina egna rättigheter. Alla barn behöver förstå att det är ett brott att slå någon, eller att ta på någons privata kroppsdelar mot den personens vilja.

– Det kan ju låta så där torrt med barns rättigheter, men vi måste börja där. För om barnen inte ens vet om att man inte får slå ett barn eller ta på ett barn, hur ska barnen då kunna veta att det är fel? Från förskolan och uppåt måste vi ge barnen information och konkreta verktyg.

Ett andra steg – när barnen har förstått vilka lagar och regler som gäller – är att de ska veta konkret vad de ska göra om något oönskat händer.

– Det vi vet är att många unga pratar med en kompis. Och så vet inte kompisen vad de ska göra, och så händer inget. Vi måste få barnen att våga prata också med vuxna.

Det tredje steget – när barnen väl berättar – är att de vuxna måste våga ta emot berättelserna. Och här brister det många gånger, enligt Nina Rung.

Hon har erfarenheter av vuxna som grips av panik, blir handlingsförlamade och inte vet hur de ska agera. Men man måste inte ha expertkunskaper inom ett område för att ta emot en berättelse från en medmänniska, understryker hon.

– Vi behöver inte som pedagoger eller vuxna veta en massa om sexuella övergrepp eller våld för att ta emot en berättelse och lyssna på den. Om en vuxen berättar att det har varit ett dödsfall i familjen, så behöver jag ju inte veta allt om döden för att lyssna på den berättelsen.

– Vi behöver också våga erkänna vår egen okunskap. När barnen som berättar är lite större kan man säga till dem. ”Jag vet inte riktigt vad som händer nu, men jag kollar det och så återkommer jag på fredag.” Och så ser man till att man håller det.

Är man osäker på den aktuella situationen rekommenderar Nina Rung att man ringer till något av polisens 30 barnahus som finns runtom i Sverige. Där finns experter på våld och sexuella övergrepp mot barn.  Man kan också alltid ringa till Socialtjänsten och fråga om råd om hur man ska göra i olika situationer.

Det svåraste är kanske om man som vuxen misstänker att ett barn är utsatt för våld eller övergrepp, men barnet inte berättar självt. Då måste man våga fråga, menar Nina Rung.

– Beroende på ålder får man såklart anpassa språket. Man kan till exempel, säga: ”Vet du, jag är lite orolig för dig. Hur är det hemma? Hur är det med mamma? Hur är det med pappa?” Beroende på vad man vet.

– Och så kan man säga: ”Är det något som händer hemma och som inte känns bra, så vill jag att du ska veta att du alltid kan berätta det för mig.” Så att man ger barnet en rimlig utväg.

En del vuxna som utsätter barn för våld eller sexuellt våld hotar med att den vuxne kan komma att få sitta fängelse om barnet berättar.  

– Det där sätter ju barnet i en svår sits, säger Nina Rung. Men då kan det hjälpa att få höra från en annan vuxen att det finns en utväg. Det där kan alla vuxna säga till barn, om man är orolig. ”Du vet att du kan berätta för mig.”

Skolan är den fysiska plats där flest sexuella ofredanden i samhället sker. Ju äldre barnen blir, desto vanligare är det att de utsätts för övergrepp och våld av jämnåriga än av vuxna. Även när det gäller brottsliga handlingar elever emellan är Nina Rungs uppmaning att skolan behöver prata om det.

– Det är samma recept där. Ta upp statistiken med eleverna: ”Så här ser det ut. Vi vet att det finns de bland er elever som har utsatts. Vi vet att skolan är den fysiska plats där flest sexuella ofredanden sker. Hur ska vi tillsammans se till att alla är trygga så att det här inte sker?”

Nina Rung menar också att skolan behöver reagera direkt även på verbala kränkningar eleverna emellan, och tydliggöra att de här handlingarna kan vara brottsliga. Men hon träffar också lärare som vittnar om att språkbruket är så utbrett att de har resignerat.

– Jag träffade nyss en nyanställd lärare som hade bestämt att hon skulle reagera direkt på en kränkning, men de sa så mycket hora och fitta på hennes skola så hon hann inte med. Då får man ju i stället ta upp det så här. ”Nu har jag hört er säga det här tio gånger, fem gånger, femton gånger. Vi måste få ett slut på det här. För det är sådant som kallas sexuella trakasserier eller trakasserier.”

Som debattör är Nina Rung engagerad i flera samhällsfrågor för att förebygga övergrepp och våld. En fråga där hon vill se en mer resolut lagstiftning är pornografi på nätet. Enligt statistiken är pojkar i Sverige mellan 11,5 och 12 år när de för första gången ser porr. Flickor är strax under fjorton år.

– I nästan nio av tio mainstreamporrfilmer finns det någon form av fysisk aggression mot kvinnor. Det är klart att det får effekter när barn och unga som inte får någon ordentlig sex- och samlevnadsundervisning, inte får prata om samtycke och ömsesidighet, i stället blir lämnade till porren. Det är klart att det blir ett problem.

”Vi vet att skolan är den fysiska plats där flest sexuella ofredanden sker.”

Nina Rung framhåller att det är orimligt att porren finns tillgänglig för barnen i deras egna telefoner och digitala lärverktyg – bara ett klick bort.

– Jag förstår inte att vi gör som vi gör just nu. Jag tror att vi om tjugo år kommer att titta tillbaka på den här tiden och tänka: ”Herregud, hur kunde vi låta porren som är extremt kvinnofientlig vara fri för barn och unga att konsumera 24/7 i telefonen. Hur tänkte vi?”

Sverige borde lära av Storbritannien och införa så kallad åldersverifikation på pornografi, anser hon. Det innebär att den som vill gå in på en sajt med pornografiskt innehåll måste legitimera sig med en form av bank-id för att säkerställa att man är över 18 år.

– Det är klart att vi borde ha ett sådant system här i Sverige också!

En annan samhällsförändring som Nina Rung skulle vilja se är att sex och samlevnad infördes som ett eget ämne i skolan. Hon är kritisk till de nuvarande skrivningarna i läroplanen som innebär att sex och samlevnad ska integreras av alla lärare i alla ämnen. Ett omöjligt och luddigt uppdrag, menar hon.

– Det fungerar ju verkligen inte alls! Och det brukar jag prata med de lärare jag träffar om: ”Jag fattar inte att ni inte går till upplopp.” Om någon hade sagt till mig att integrera ett ämne som jag inte har fått någon kunskap om i allt jag pratar om. Det går ju bara inte.

Hur skulle du önska att det såg ut?
– Vi måste se till att undervisningen om de här sakerna fungerar strukturellt i hela Sverige. Det flummiga måste bort! Vi måste ha sex och samlevnad som ett eget ämne, och så måste vi ha någon eller några på varje skola som har ordentliga kunskaper om sådant som samtycke, om övergrepp, om brotten, men såklart också om allt det peppiga med sex.  Vi kan inte lägga det på föräldrarna. För alla har inte kunskaper nog, och vissa har inte ens språk nog för att förklara de här frågorna för sina barn.

Artikel av Anna Grettve, tidigare publicerad i Grundskoletidningen.

Foton av Mikael M Johansson, Berling Media.